Jon Foremans reflektioner (Switchfoot)

Tankar från resan

Av Jon Foreman
Översättning: Lena Magnusson

Jag är inte helt säker på när det började. Kanske var det mina grannar under uppväxten, eller min rumskamrat på college eller kanske bara en bleknad bild i en gammal National Geographic. Vad det än var så har jag varit helt förtrollad av Indien ganska länge. För mig representerade Indien allt som var exotiskt och mystiskt. Jag bevarade denna kontinent på en helig plats i mitt inre, som bara fanns till för de mest fängslande tankar. Att resa till Indien blev därför en tjusande möjlighet, höljd i myter och superlativ, som jag länge burit i min fantasi.

Jag åkte dit trots allt och jag är tacksam att mina fantasier inte stämde. Jag kom tillbaka med en ännu större respekt för historien, kulturen och framför allt Indiens vackra folk. Det är ett land med exotisk mångfald, fyllt av färger jag aldrig sett, musik jag aldrig hört; ett land med fjorton huvudspråk och nio av världens största religioner. Att balansera historien från en tretusenårig kultur med en teknologisk revolution skapar ett land med tydliga motsatser.
Jag blev överväldigad av intrycken, ljuden och smakerna av mänsklighet i ett land som omfattar 15 procent av världens befolkning. Jag hade förmånen att få tillbringa tid med detta lands fantastiska människor, en del av dem okända och ouppmärksammade bland sina egna landsmän. När jag nu summerar mina upplevelser skulle jag vilja berätta deras historia, historien om män och kvinnor som utkämpar en dold kamp för social jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi borde alla lyssna för i västvärlden får vi aldrig höra något liknande, om ingen berättar.

9 OKTOBER – TOKYO TILL DELHI: “NI MÄNNISKOR MED ONDA ÖGON, MÅ DET FÖDAS FLICKOR I ERA HEM.”
Idag reser jag och min fru till det land där dessa ord klottrades intill ruinerna av de hus som fortfarande pyrde efter förtryckets eldar. Visst måste detta vara en scen från en förgången tid, från ett feodalt, krigshärjat land där kvinnor sågs som en förbannelse. Visst handlar det om en enstaka händelse. Inte kan det ha hänt det här året.
“Brottet är systematiskt, samhällsrelaterat och strukturerat,”, säger P. Sainath från The Hindu. “De oräkneliga rapporterna från dessa fall genom åren visar att diskrimineringen av Daliter inte håller på att dö ut… Trots det minskar antalet fall som leder till att brottslingarna döms… Händelserna i Gohana och Akola är bara en del i ett pågående brott mot mänskligheten. För det är just vad kastbaserad diskriminering handlar om.”
Varifrån kommer denna fientlighet? Hur kan det tolereras? Jag tror att de här frågorna är anledningen till att jag reser till Indien; eftersom jag själv inte kan förstå situationen. Berättelserna som jag hör från mina indiska vänner är svåra att smälta; lynchning, slaveri och barnprostitution. Handlar detta om samma utvecklande land dit så många västerländska valutor emigrerat den senaste tiden? En Dalits liv är mindre värt än en kos liv. Har en indisk regeringsrepresentant verkligen sagt så? (Vice president Giriraj Kishore)
Det är sant att ingen kultur står över hat. Jag har sett rasism, sexism och andra former av intolerans i mitt eget land. Men, jag har aldrig hört historier som dessa förut. Kanske får de 100 miljoner barnarbetarna leva och få se en ljusare dag. Kanske får deras barn lyssna till dessa berättelser som en del av Indiens historia: en berättelse där mänskliga rättigheter triumferar; barnens rättigheter och kvinnors frigörelse. Min indiske vän berättar att en tyst revolution pågår, en ny dag gryr. Dessa handlingar av okunnighet och hat kanske snart hör till det förgångna; tretusen år av det som kallats “religiös fascism” kanske blir historia under vår livstid. Eller också inte. Jag vill förstå mer av problemet. Idag får jag trampa indisk mark för första gången. Jag är på väg till den person som allra först informerade mig om daliternas kamp för frihet. Jag är här för att lyssna och lära.

10 OKTOBER – DELHI TILL LUCKNOW: MÄNSKLIGA. RÄTTIGHETER.
Nu börjar min första dag på indisk mark att närma sig slutet och jag har fullt upp med att sortera alla intryck: exotisk musik ringer fortfarande i öronen, främmande melodier, konstiga, fängslande rytmer. Och alla färger! Ja, färgerna – sjalarna, alla saris, leendena, vänligheten: alltihop bildar en väv av invecklade mönster genom dammet i min överfyllda hjärna. Och massorna! Massor av mopeder, massor av cyklar och rickshawer som utmanar döden i den oförutsägbara trafiken med en ofattbar likgiltighet. Jag hör dem fortfarande hit in, tutandet från gatan.
Men över gatuljuden hör jag en sång, en sång om en social revolution. Jag kan fortfarande höra daliternas röst om självbestämmande, om deras bittra kamp mot förtrycket, om deras folks historia. När jag blundar kan jag se deras ivriga ansikten, passionen, frustrationen, ilskan och glädjen som glittrar i deras ögon. “De värdesätter inte våra liv” sjunger de på hindi. “De värdesätter inte vårt arbete.” De vädjar om ett Indien utan kastsystem. Den beslutsamma tonen påminner mig om några av de själfulla, andliga befrielsesånger jag hört, kanske från medborgarrättstiden eller tidigare. En ung kvinna sjunger med glöd. Hon beskriver hur alla moderna lagar i Indien har använt kastsystemet för att förtrycka hennes folk. Hon låter som en olycksbådande Dylan i mina öron.
Jag har fått veta att dr Ambedkar är en Martin Luther King Jr för sitt folk. Jag hör hur hans namn nämns i sångerna. Ibland nämns Jesus och Maria. Ibland Gandhi, även om det finns en mörk skugga över hans minne för daliterna. Man har berättat att även om han var emot att någon skulle vara oberörbar, ville han att kastsystemet skulle bestå. Och visst består det, som en indisk version av apartheid. Idag har jag hört fler berättelser om våldtäkt, hat och så många som 40 000 dalitbarn som tvingas till barnslaveri. Mänskliga rättigheter. Människor. Rättigheter. Är detta moraliska och lagliga begrepp som varje person har tillgång till? Tänk vad underbart det skulle vara att leva i en så jämlik värld där människor av alla raser och kön ägde verkligt självbestämmande. Citat om jämlikhet från grundskolan ringer i mitt huvud: “Vi håller dessa sanningar för att vara självklara…”
Ändå är det så att mänskliga rättigheter inte finns för alla människor. Inte i den värld jag känner till… Inte i USA. Inte i Indien. Nej. Inte om du föddes med en viss hudfärg eller vissa genitalier. Inte om din pappa inte har en viss nivå på sin ekonomi. Är jag cynisk? Kanske. Eller också måste saker och ting förändras.
När jag övervägde alternativen började cynikern i mitt huvud att skratta med ett dovt, mörkt ljud: “Ahhaugh! Ha, ha! Du kan inte ändra på detta! Det går inte. Så här har det alltid varit!” Men jag hade slutat att lyssna. Och ingen kan hindra mig att stå på deras sida, de som har det svårt. Ingen kan stoppa mina goda föresatser, att sträcka ut en hand, en dag i taget. Om det är det närmaste jag kan komma för att liera mig med rättvisa, så hoppas jag att kunna leva så. Inom mig förbannar jag cynikern.

11 OKTOBER – LUCKNOW: MANNEN SOM BER OM DÖDEN
Vilken glöd som strålar från dessa stora ögon! Vi blir välkomnade av en barnkör på engelska, “Good morning Sir! Good morning Madam! Det är en glädje att få välkomna er hit!” Detta är stolta, tacksamma elever. Stolta att få bära uniform. Stolta att få lära sig. Stolta att få hälsa oss välkomna på engelska. I Indien, speciellt på den fattiga landsbygden anses engelska vara det språk som leder uppåt på samhällsstegen. Detta är en av väldigt få skolor i området som tar emot Dalitbarn. På grund av det fick personalen i början ta emot hot från en inflytelserik högkastfamilj. Men byn tog upp kampen för att få behålla skolan, då man ansåg att utbildning var viktigare än de kulturella regler som bröts då Dalitbarnen togs emot. Den lågmälda kvinna som driver skolan berättar att familjerna sällan sätter sina flickor i skolan. De tror att de inte är värda ens vad utbildningen kostar.
De frågor som kvinnorna möter här är skrämmande och komplicerade; inte många känner till dem så väl som Indira Athwale, generalsekreterare och ordförande för staten Maharashtras All India Confederation of SC/ST Association. Nyligen talade hon till amerikanska House International Relations Committee om det förtryck som Dalitkvinnor får utstå: “Indien har nyligen firat 59 år av självständighet och vi skryter om att vara världens största demokrati. Ändå finns det ingen självständighet eller demokrati för en stor del av befolkningen: Dalitkvinnorna. Varje dag faller kvinnor offer för grymhet, slaveri och exploatering relaterat till det kastsystem som fortfarande praktiseras. Förtrycket är trefaldigt för henne; hon är kvinna, hon är Dalit och hon är fattig. Dalitkvinnan måste varje dag kämpa på dessa tre nivåer.”
Till slut lyckas jag slita mig loss från de leendena pojkarna och flickorna för att hinna ifatt våra guider. De stod och talade med en gammal man som vädjade till dem med tårar i ögonen, tiggde om något på en lokal hindidialekt. Han kunde vara i min pappas ålder. Hans hud var spröd och tunn efter alla år på denna planet. Han var arg på Gud för att han ännu inte svarat på mannens böner om att få dö. Vad kan man säga till en sådan man? Vad kan man säga för att lindra smärtan att leva? Jag har inget bra svar. När jag gick förbi mannen grät han fortfarande, tårar rann nerför hans väderbitna ansikte. En man som sett så mycket. Hans blick var bedjande, letade efter någon form av tröst. När vi gick vidare följde hans plågade, utmärglade ansikte oss nerför vägen. Jag undrar om hans bön någonsin kommer att förändras.
Jag känner mig fortfarande plågad när vi kör vidare, längre bort från Lucknow till en annan by för att äta kvällsmat. Männen har byggt en scen mitt i byn. Med hjälp av ett bärbart högtalarsystem börjar de kvällen med sång. Melodierna börjar skölja kvällshimlen som en dröm som ännu inte slagit in: en fulländad nedsänkning i ett hav jag aldrig upplevt. Det är som att se, känna och dofta Stilla havet för första gången. Melodier, rytmer, vågliknande röster – de sköljer över mig, skvalpar förbi som vågor av energi. Intervaller och mönster, strömmar av musik, som lyfter och sedan dyker igen. En musikalisk himmel med nya stjärnor och nya drömmar, alltihop snurrar i en rytm av dansande färger.
Sångerna pågår i ca en kvart. De är en beskrivning av folkets förflutna, Daliternas historia. Medan de sjunger öppnar de en historiebok på golvet som sångaren emellanåt sjunger direkt ur. Dåtid, nutid och framtid med Daliternas ögon: nedbrutna, krossade, förtryckta. Och även om jag inte kan tyda orden de sjunger, kan jag ändå förstå ljuden, deras ansikten, deras händer, dropparna av svett som rinner från deras buskiga ögonbryn ner i de kampfyllda ögonen. Ja, jag tror att jag förstår.

12 OKTOBER – LUCKNOW: BYN DÄR ARMBANDEN TILLVERKAS
Det är svårt att beskriva mannen som jag träffade idag. Helt vitklädd, utstrålade Mudra Rakshas en atmosfär av visdom som verkade genomsyra hela rummet. Tofsarna med vitt hår ramade in hans visa ansikte och passade inte ihop med ögonen som glittrade ungdomligt. “Jag blev förtjust när jag fick veta att du är musiker” sa han till mig när han kom in i rummet. “Du förstår, de flesta av våra bästa musiker och artister i Indien har alltid varit Daliter eller från de lägre kasterna. Så det känns på sin plats att du, som är musiker, får förstahandsinformation om vårt förtryck.” Mudra fortsatte med att förklara den tradition som innebär att flera av musikerna är “orena”. Instrumenten som de spelar på är tillverkade av ben och hud från djur. Han förklarade att inom varje kast finns det under-kaster som direkt anknyter till yrke. Det finns t.o.m. under-kaster som bara sysslar med musik. Ändå är det ofta så att dessa lågkast- eller kastlösa musiker inte accepteras av de högre kasterna, oberoende av hur begåvade de är. Han fortsatte med att nämna namnen på några av de bästa indiska musikerna, konstnärerna och skulptörerna. Dessa artister har bytt namn och identitet för att de ska verka komma från högre kaster. “Alla dessa artister måste dölja sin rätta identitet”, förklarade han, “och visa att de tillhör högkasten – bara då kan de bli accepterade.”
“Visst är det sorgligt.” Vår guide, Joseph, skakar på huvudet. “Dessa namn som han nämnde är fantastiska musiker. Men de har ringaktat sin egen identitet för att få vara en del av högkasten.”
Mudra fortsätter berätta. “Det finns ett ställe där man kan se en skylt som talar om; ‘Här placerades två buddastatyer av en köpman.’ Namnet på köpmannen står också med. Personen som tillverkat statyerna nämns däremot inte på skylten. Inte någonstans omnämns skulptören, en stor skulptör från antiken. Ingen nämner de stora konstnärerna från förr. Varför? Därför att de hinduiska skrifterna säger att alla som deltar i drama, som är musiker, som är skulptör eller konstnär är en Sudra (lågkast) och får aldrig bosätta sig i staden, måste bo utanför staden… detta står i de hinduiska skrifterna… Alla artister, alla skådespelare, alla konstnärer, alla musiker, de är Sudras och måste drivas ut från staden.”
“Välkommen till Daliternas värld,” inflikar Joseph.
Mudra fortsätter. “Det uttrycks väldigt tydligt att de inte har några sociala rättigheter. De får inte ens ha ett hus. De får inte ha nya kläder. De måste bära kläder som kasserats av människor från en högre kast. Så är läget. Vi känner till namnen på västerländska konstnärer som t.ex. Michelangelo… andra stora skulptörers namn är också välkända. I Indien däremot är antikens skulptörer och konstnärer okända. Det handlar inte om att man inte kan hitta namnen – namnen finns där. Men de omnämns inte i historien.”

13 OKTOBER – LUCKNOW TILL DELHI: FORTFARANDE VACKER. FORTFARANDE DALIT.
Strax efter landning tog jag och min fru en rickshawtur runt i Delhi. Vår guide Jose påminde oss skämtsamt att vi, trots allt, bara är turister i ett annorlunda land, medan vi åkte till ett av de mest populära sightseeingmålen i Indiens huvudstad: Röda fortet. Det är mestadels uppbyggt av röd sandsten i en väldigt speciell konstruktion som användes både under mogulernas tid och under det brittiska väldet. Denna plats var en historielektion man kunde se med egna ögon, där ociviliserade, förfallna brittiska strukturer stod vid sidan av vackra, välbevarade indiska paviljonger – en grafisk illustration av de senaste århundradenas politik.
Jag blev särskilt förundrad över de invecklade, livfulla bilderna som var infällda i marmorn. Färgerna ligger jämnt med stenen, står emot tidens gång. Jose berättar att den släkt som tillverkade denna vackra konst fortfarande håller på med det idag. De använder fortfarande ett hemligt lim för att bevara sin konst i generationer, skapar fortfarande skönhet. Fortfarande Daliter.
På väg ut från en butik i grannskapet, var det en man som försökte sälja något till oss. Han var en tuff försäljare som inte gav upp. När vi närmade oss vårt mål, tog Jose honom leende åt sidan för att förklara att vi inte var intresserade. Försäljaren frågade då efter hans efternamn för att avslöja hans Dalitidentitet. Jose sa sitt efternamn och frågade om mannen ville äta lunch med oss trots kastskillnaden. Mannen svarade att kastskillnaderna inte var så viktiga i den här staden och dessutom var han så hungrig att han inte brydde sig om vem han åt med. Sedan ändrade han sig. Han förklarade att han var alltför upptagen för att hinna äta och gjorde ett sista försök att sälja sin vara till oss. Vi tackade nej och han lämnade oss och gick vidare.

14 OKTOBER – DELHI TILL TOKYO TILL LA TILL SAN DIEGO: FÖRSTA DAGEN HEMMA.
Trottoaren utanför flygterminalen i San Diego var torr och varm. Det måste vara en av årets varmaste dagar. Ingen vind, inga moln. Ingen utom trafikpolisen var ute och kunde se mig. Jag hade en tjock vinterjacka på mig och händerna i fickorna. Mina läppar var blå, mina tänder skallrade, mina käkar var spända. Jag tror att det kallas Delhi belly (= Delhi-mage). Det är inte alls lika roligt som det kan låta. Jag sneglade åt vänster för att hitta bilen som skulle hämta oss. Ingen där. Jag blundar och försöker minnas Indiens sol mot min hud.
Mina tankar svävar tillbaka till de män och kvinnor jag träffade och det tysta krig de utkämpar i en fråga som inte har några enkla svar. Under mitt besök i Indien var det många av de Daliter jag träffade som jämförde sin situation med apartheid. Mudra Rakshas kallade Indien för det största Sydafrika världen någonsin skådat. Ärkebiskop Emeritus, Desmond Tutu, har vädjat om ett slut på diskrimineringen, “lika avskyvärd som det apartheidsystem som han och hans generation kämpade mot i Sydafrika.” Han uppmuntrar till en internationell solidaritet för att tackla det “gissel” som oberörbarheten utgör i Indien och de andra länderna i södra Asien.
Kancha Ilaiah, en visionär tänkare i ämnet, framhåller att det förtryck som Daliterna får uthärda måste tas lika allvarligt som den rasism vi bekämpar inom våra egna gränser.

“Den indiska industrin måste inse att andelen svarta som arbetar i den amerikanska industrin inte har gjort den mindre produktiv. De måste inse att stänga ute Daliterna inte har gjort den indiska industrin mer produktiv.”

Dr. Udit Raj, nationell ordförande i både All India Confederation of SC/ST Associations och i India Justice Party, summerar det hela så bra. “De utvecklade länderna, särskilt USA, måste lyfta Daliterna i den situation där deras egna landsmän anser dem mindre värda än djur.”
Jag minns allt detta och samtidigt fastnar jag i tanken; vilka möjligheter har jag att kunna ändra på någonting. Jag sitter på en varm trottoar, tusentals mil därifrån och kan inte ens stå på mina ben. Vad kan jag göra för att hjälpa till? Det enkla svaret kommer direkt. Det är något jag hört gång på gång medan jag var i Indien. “Berätta vår historia. Låt världen veta vad som pågår. Vi är människor. Vi är mänskliga. Berätta vår historia.”

Jon Foreman är musiker och textförfattare. Han är för tillfället frontfigur i det San Diego-baserade bandet Switchfoot. Denna text finns ursprungligen återgiven i appendix till boken “Dalit Freedom – Now and Forever” av Dr. Joseph d´Souza och kan beställas från Dalit Freedom Network.